9/4 - tvångsgos

Oj.
Nu var det ett tag sen.
Det regelbundna skrivandet blev som bortglömt.
Lagt på is.
Övergivet.
Dumpat.

Inte för att min vardag på senaste tiden bjudit på så extrema upplevelser så att jag inte kunnat slita mig från verkligheten en liten liten stund för att skriva här.
Nä nä.
Flippar ju upp datorn minst 5 gånger per dag och precis som jag så noga ställt in så kommer den här rutan upp direkt.
"Hallå, bing bong - du ska skriva här nu."
Men jag har inte haft lust.
Och ibland är det bara så.


Sen sist har det i och för sig hänt en del skoj.
Har bland annat haft en heldag i Stockholm på Junibacken med min saknade lilla Polarn, och förutom att han och hans lillasyster är världens underbaraste barn så var hela trippen nice med bra väder och allt sånt där som man börjar uppskatta när man blir gammal.
Lol.
Har också suttit på bryggan och druckit massa cider med supergoa vänner i vårsolen och hade bara tischa och hatt och allmänt bra humör.
Och jag hade världens finaste hår, vilket jag fick flertal komplimanger för den dagen.
Små saker i livet, carpe diem liksom.
Två fina stunder tagna från mitt liv som superstjärna.


Och nu har jag nästan två veckors ledighet framför mig.
Herregud.
Så mycket tid.
Så lite att göra.
Så konstig känsla.


Nästa vecka ska jag dock i vanlig ordning knöla in mig i bilen med hela familjen och åka upp till farmor i Sälen.
Från 1999, då min syster föddes, fram tills förra året så fick jag aldrig sitta i baksätet med min lillasyster.
Inte en enda gång.
Inte ens när vi bara skulle åka en kort bit, och framför allt inte under den 6 timmar långa resan upp till släkten.
Det var ju givetvis på grund av bråk, ret, och allmän jävlighet från min sida.
Meeen nu får äntligen sitta i bak med henne och det ska bli så kul att spendera den långa färden med att busa, tvångsgosa, peta på och störas så mycket jag kan.
Gäller att passa på när vi inte ses så ofta.
Och tiden går fort när man har roligt liksom.

Nu ska jag fortsätta njuta av min lediga förmiddag i sängen och sen susa ner till Friskis för att möta upp Malin.
Ha det fint!
Namaste. 

 
 

24/3 - tiondels sekunder



Drinkar gjorda på blå läsk, korridorfest, lite för tunga örhängen och lite för mycket parfym, en dimmig natt på mina sena tonårs favopub.
Jag kände mig som 17 år igen.

Mina ögon sveper över omgivningen som en radar.
Var 30:e sekund är lagom, då missar man ingenting.
Inget lämnas åt slumpen, inget.
Vaken, på min vakt, har koll.

Ibland blir man överraskad.
Blundar i slowmotion medan pulsen slår i tiondels sekunder.
Något som länge varit så laddat finns plötsligt inom en armlängds avstånd.
Och ibland känns det helt okej.
Samma ögon samma blick, ett kroppsspråk jag känner till alldeles för väl.
Som den dramatiska människa jag alltid är så var min reaktion förvånansvärt lugn.
Jag ljuger för dåligt, kan inte se svår ut.
Längst in i dimman och halvvägs in i gryningen kanske man inte bryr sig så mycket.
Det var inte så farligt.

Nu ska jag skynda iväg till Friskis där Malin väntar.
Adios amigos.
Vi hörs en annan dag.




18/3 - lätta steg med träningsvärk

 
 
Mina steg känns lättare.
Ett snedsteg här och där, men jag är på rätt väg.

Ordningen är återställd, och till viss del bibehållen.
Hämtade ut mitt nya ID-kort idag och trots att det inte riktigt uppfyllde mina förväntningar om att jag skulle lyckas bli skitsnygg så är jag ändå rättså nöjd.
Fick även hem mitt nya mönstrade visa-kort, inte för att jag hade slarvat bort det också, utan för att jag har fått en bankdosa och därmed lite hybris och beställer saker hursomhelst och tyckte att mitt gamla (sönderbitna, usch) bankkort behövde bytas ut.
Fan vad onödigt egentligen.
Men det är himla fint.
Dock skulle jag nog egentligen behöva ett ett riktigt vidrigt motiv så att jag blir avskräckt att använda kortet så mycket.
Jag tänker typ.. ett köttsår, en äcklig orm, barn som gråter eller djur som lider.
Fy.

Mitt projekt att springa en massa mil varje vecka går sådär.
Det är så jävla träligt att springa, kan verkligen inte omvända mig själv och försöka intala mig att det är kul.
Och dom säger att det är kul, dom ljuger.
Dock har jag blivit en jäkla hurtis.
Gå upp klockan 6, åka och träna.
Iväg till bebis-jobbet, härja där, sen åka och träna igen.
Susa vidare till andra jobbet, långprommis med jycken och backintervaller i Sunnerstabacken osv osv.
Ständigt en banan och skvimpande vattenflaska i väskan och har träningsvärk hela tiden.

Och som svar på en kommentar från någon som ville att jag skulle ge ut mer detaljer om mitt liv osv.
The answer is; negative.
Jag kommer alltid att vara personlig här, för det är sån jag är, väldigt öppen och vill gärna dela med mig av mina virriga tankegångar osv.
Men jag kommer aldrig att vara privat.
Jag kan trivas med att sitta här i min säng och förklara hur saker känns jobbigt, men inte varför det känns jobbigt.
Punkt.

Här under ser ni inga blandade bilder från mitt liv som superstjärna.
Bara en, på resfebriga och pirriga Sara som drog till Sydafrika igår för att leva backpackerlivet där nere en månad!
Sjukt spännande, men som den bekväma fegis jag är, så är jag inte värsta avundsjuk.
Men lite.


12/3 - fyra veckor nånting

Slarvisen här.

Fyra veckor nånting.
En evighet som har gått rätt fort.
Det är lätt att hamna på andra tankar när man har så fina människor omkring sig.
Min lilla lista på folk jag kan ringa no matter what har blivit fördubblad och det känns bra.
Visst, det har hänt att jag också köpt mig själv lite ro.
Och inte så lite heller.
Men ibland måste man skämma bort sig själv lite extra.
 
Att mitt jobb upptar ca 17 timmar av mitt dygn är också en anledning till att tiden gått så fort.
Nog för att mitt jobb inte är särskilt påfrestande, men ändå.
När man ständigt får beröm och känner uppskattning så är det inte så farligt.

Igår, efter 5 dagars konstant jobbande passade det bra med en kväll på Snerikes.
Sara och jag hade jättekul, trots att det var en rätt lam kväll.
Och jag tappade mitt ID-kort.
Ja, ni läste rätt.
Det maniska kontrollfreaket Ylva Brändholm lyckades med konststycket att tappa bort en jäkligt värdefull idhandling.
Jag är verkligen inte sån.
Jag tappar aldrig bort något, inte ens en vante eller ett fjuttigt kvitto.
Är så himla o-slarvig.
Stenkoll.
Pedant.
Men när jag hastade iväg till sista bussen hem, grävandes i fickan och hittade allt förutom mitt ID så insåg jag att jag trillat dit.
Helvete.
Kvicktänkt som jag ändå var så kom jag på att det bör spärras, varför vet jag inte, men det kändes bra att göra det.
Nöjd över min handlingskraftighet (kan man säga så?) ringde jag polisen och med en lättsam själ på andra sidan luren traskade jag hemåt, och problemet var då ett minne blott.
Känner inte heller någon större ångest idag.
Egentligen kanske jag borde vara arg på mig själv för att jag var så slarvig, men jag ser ändå en positiv sak i detta;
Nytt ID = nytt foto = nytt försök till att bli snygg på ett passfoto.

Blandade bilder från mitt liv som superstjärna.
Hej!


6/3 - nationsnätter

 
Hjärtat var ett öppet blodigt sår som man plåstrade om bäst man kunde.
Men det blöder inte igenom bandagen längre.
Flörtar med långa ögonfransar och pressade bort ångesten ur kroppen när den kom.
Men den kommer inte.
Någon som leker rysk roulette med hjärtan, men dom vapnen rör mig inte längre.
Skjut om du vill.

Fyra-fem dagar i rad nu så har jag svettats ihjäl i min vinterjacka.
Den har varit för varm hela tiden, från att jag öppnar porten på morgonen tills jag kliver innanför dörren på kvällen.
Det är ett tecken.
Visst, ni som känner mig vet att jag alltid är kokhet.
Men det ska bli så skönt med vår.

Långpromenader.
Skinnjacka.
Pollenallergi.
Nationsnätter.
Uteserveringar.
Sopade gator.
Solglasögon.
Cykla hem.
Kalla morgnar.
Ljumma dagar.
Den feta lönen jag kommer få efter den här månaden, då jag bara kommer att ha 9 dagar ledigt.
Sammanlagt.
Money talks.

Nu senaste timmen har jag lite halvt omedvetet dragit bort ett 40-tal ögonfransar, som ett tecken på rastlöshet.
Men det gör inte så mycket, får ett helt nytt set nästa vecka.
Gonna be so fab.
Nu måste jag ut på kvällsprommis innan jag hinner rycka bort allihop.
Vilket jag faktiskt gjorde nu.
Alla är borta.
Whatever.
Hej!

2/3 - inte ens lite

Det här behövde jag.
Trodde inte att jag skulle uppskatta den här helgen så mycket som jag faktiskt gör nu efter tre dagars lugn och ro.
Inga nätter i det öronbedövande vimmlet i höga klackar och tajta kläder.
Fingra på telefonen och stå för länge i baren.
Titta in i någons ögon men hela tiden känna att tankarna är någon annanstans.
Jag ska inte ljuga.
Det finns en gräns för hur länge man kan pressa bort saker och ting.
Att gå vidare helhjärtat och inte vända sig om, inte ens lite. 
När hjärtat rinner över.
Ett skratt, en ryggrad, någons armband runt ens handled.
En doft, en hand som stryker bort ens hår, någon som pratar i sömnen.
 
Nu har jag umgåtts ordentligt med hela familjen, och inte bara lite hastigt som det brukar vara när jag är här ute annars.
Har även fått in en rikigt bra dygnsrytm, vaknar innan 8 och somnar strax efter midnatt.
Det enda jag inte hunnit med är att läsa.
Hade med mig en trave böcker och en tanke om att jag skulle läsa allihop, men icke.
Dom finns kvar.

Sitter och kollar efterdyningarna av Vasaloppet.
Grisiga och knappt synbara spår, och enligt statistiken har dubbelt så många gett upp än vad det annars brukar vara.
Men om 10 år firar Vasaloppet 100-årsjubileum.
Och då ska jag åka.
Vi hörs.


28/2 - framrutan är alltid större än backspegeln

 
En förändring innebär inte alltid en förbättring.
Men en förbättring innbär alltid en förändring.
Man kanske behöver en svacka för att inse vad som egentligen är viktigt.

Detta är min sista lediga helg på ganska länge, och förvånande nog tog jag ändå beslutet att åka ut på landet och spendera dom lediga dagarna här.
Jag har börjat fokusera på mig själv på sistone, men jag behöver göra det ännu mer.
Och få en hälsosam distans till lite saker.
Det finns en anledning till att framrutan alltid är större än backspegeln, hänger i med?
Måste även inse att det mesta som sker ligger utanför min påverkan.
Det är bara att flyta med.

Just nu känns det bra att vara här ute, det är så lugnt.
Men när samtalen från kompisarna i stan börjar rulla in så kommer det nog krypa lite i själen.
Whatever.
Dom finns kvar.
Jag finns kvar.
Ingen brådska.
Skulle nog ändå varit lite låg och lämnat tidigt, svurit för mig själv och sparkat på lyktstolpar på vägen hem.
Det kan jag göra en annan gång.

För övrigt betalade jag mitt livs första räkning idag.
Inte för att jag aldrig fått en räkning förr, oh boy, det har jag.
Men jag har aldrig betalat en själv.
Så, bra där Ylvis.
Härifrån kan det bara gå uppåt.
Och det gäller allt.

Imorgon börjar mitt nya projekt, att springa en mil 3-4 ggr i veckan.
Börjar med 3 gånger i veckan.
Eller 2.

Förresten, TACK för alla fina kommentarer, allihop!
Jag blir så himla glad varje gång.
Det är sånt som får mig att vilja skriva ännu mer!
Hoppas att ni får en toppenhelg.
Hej!

24/2 - detaljer

 
 
Det är läskigt hur snabbt och hur mycket människor lämnar avtryck i ens liv.
Jag är alldeles för uppmärksam på detaljer, och dom där detaljerna förföljer mig långt efter att personen är borta.
Och det är alla detaljer man associerar till personer som gör att det blir jobbigt att släppa folk nära.
För om dom försvinner sen, så finns mycket av dom ändå alltid kvar.
Och det är en sorglig känsla.

Men jag har haft en riktigt bra helg.
Produktiv, effektiv och väldigt positiv.
En lyckad kväll på BJ med underbara vänner, och bankkortet i tryggt förvar, här ska inget spenderas i onödan.
Alla jag har umgåtts med är sånna där människor som är så himla bra på alla sätt och vis.

Nu sitter jag på jobbet.
Sa nyss hejdå till Melle som var här och höll mig sällskap igår, har fått något ryck och tycker att det är jättejobbigt att sova ensam nuförtiden.
Har storstädat hela huset och sitter nyduschad med en kopp te, livsnjutaren här.
Ska kila iväg och köpa lite tulpaner innan Martha kommer hem från skolan, sen blir det middag på IKEA.
Men först ska jag ta tag i 5 dagars äcklig disk som dom så snällt lämnat åt mig, love my life.
Hej!

 
 

20/2 - heja mig

 
Ibland måste man göra saker man inte vill.
Och ibland måste man göra saker för sitt eget bästa.
Och ibland gör man helt rätt.
 
Jag har världens finaste människor omkring mig.
Ett skyddsnät sammanvävt av varma kramar och 'heja dig'.
Ett nät som håller ihop både mig, och mina annars så starka murar som för ett tag har varit lite svajiga, men som nu kommer resa sig högt igen.
Kanske ännu högre än innan.
Det hoppas jag inte.
Kan dom ens bli högre?
Tveksamt.
 
Nåja.
Jag har fått frågan "hur blir det med din utbildning egentligen?" lite för många gånger på lite för kort tid så jag kanske borde lägga lite krut på den tankebubblan.
Jag vill inte tillbaka till skolbänken och läsa sönder ämnen som jag en gång tyckte var intressanta men som i slutändan kommer bli ett hat-ämne.
Och vad ska man läsa om man vill bli eftertraktad krönikör utan att behöva frilansa och därmed förmodligen bli bitter?
Min adhd vill inte tillbaka till plugget för där gjorde den sig påmind stup i kvarten och jag orkar inte med den cirkusen.
Jag vill bara fortsätta vara nanny och tjäna 30 papp i månaden hela livet.
Men hur hållbart är det?
 
Nu ska jag dyka ner i någon av mina nya böcker, har lite svårt att bestämma mig för vilken jag ska börja med.
Men sängen är nybäddad och jag har varit vaken sen 5:10 så det är där, precis där, mellan dom krispiga rosmönstrade sköljmedelsdoftande lakanen ni kommer att hitta mig dom närmsta timmarna.
Och jag ska känna, verkligen gotta mig i den sköna känslan av att jag inte har gjort något fel.
Inte någonstans.
Heja mig.
 
Adjö mina schmetterlings, vi hörs snart igen.

15/2 - att våga



Jag har insett att jag nog inte är så klok trots allt.
Men det handlar väl om att våga.
Men att våga är det läskigaste som finns.
Att stå med det värdefullaste man har och tveka, vågar jag ge bort det?
Att varsamt slå in sitt hjärta i ett litet paket och ge bort det, här får du en present, det är ditt nu.
Du kan göra vad du vill med det.
Ja men det är väl klart att det är skitläskigt, när vissa faktiskt har gjort precis vad dom velat med det.
Kastat det i en sjö och plötsligt kan man inte andas längre, hej då nu drunknar jag.


Men det är den finaste presenten man kan ge.
Och om personen som får det inte är varsam med det, då är det hans förlust och inte din.
Hur rädd man än är i den sekunden man bestämmer sig att här får du, så är det häftigt på samma gång.
Häftigt att man faktiskt vågar ge bort det mest värdefulla man har.
Ännu häftigare när han faktiskt tar bättre hand om det än vad du själv gjort.
Och om han tar det och sticker en kniv i det, tja, då har man i alla fall alltid kvar känslan av att man faktiskt vågade.
Och vågar man ge bort sitt hjärta till någon man hoppas på älskar en, då vågar man också laga det om det nu blir så att man får tillbaka det trasigt.

Det är så mycket kul som händer just nu.
Jag måste lära mig att njuta av det liv jag har.
Det livet som innehåller fantastiska vänner och en stöttande familj.
Två mysiga jobb där jag blir uppskattad och hyllad till skyarna varje dag.
Massa skratt, sleepovers i en stor säng, åtskilliga timmar på gymmet och snart är det vår.
Nu ska jag beställa Michaela Forni's bok Om att älska.
Det borde ni också göra.
Har aldrig läst något så ärligt och precist.
Maxad igenkänningsfaktor med just dom tankarna klädda med de alldeles rätta orden.
Mitt i prick.
Asbra.
Hemklickad.

Förresten, den lilla hemlisen jag tidigare pratade om var en ögonfransförlängning.
En bagatell, ja, men jag är vansinnigt nöjd.
Hej!


11/2 - hattifnatt

 

Oj.
Nu var det ett tag sen sist.
Sorry borry, som lilla P brukar säga.
Men jag har ägnat mycket tid åt att bara njuta av att en liten del av min värld har blivit hel igen.
Melle är hemma.
Känns bra.

I veckan har jag bla spenderat en heldag tillsammans med en ny bebis, världens gladaste skrutt, som även råkar vara Polarns lillasyster.
Tänk så bra det kan bli.
Och tänk vad stor min lilla Polarn har blivit.

Helgen var också bra, men den blev dyr.
Fredagen blev en riktig mysdag med Malin och Lollo, välbehövligt!
På lördagen återförenades min lilla trio hos mig, sen gick kortet varmt på BJ och jag hade skyhöga klackar.
Hur man håller på alltså.
Att man orkar.
Men jag hade jättekul, på alla sätt och vis.

Har kommit igång med träningen for real.
Är ute och ränner om kvällarna och har träningsvärk mest hela tiden men trots det lyckas jag ändå ta mig till gymmet på dagarna ibland.
Jag kommer nog aldrig komma ifrån stadiet där man tycker att det både är tråkigt och jobbigt.
Och tanken på att det komer att löna sig sen, den tanken är satans långt borta klockan 10 på kvällen när man är i ett jävla elljusspår 3 km hemifrån och iPoden dör.
Hur man håller på alltså.
Att man orkar.

Det som kretsar i mitt huvud just nu är: lök, för att jag typ lärt mig käka lök, tecken på mognad.
Tänker också mycket på blåsor, eller snarare en blåsjävel som satt sig på insidan av överläppen och gör ont jämt jämt jämt.
Och sen så tänker jag lite på en hemlis, en hemlis som jag kan visa nästa gång vi hörs.

Här ser ni några människor som fått mitt hjärta att klappa extra hårt dom senaste dagarna.
Hej!



3/2 - skrattfest kattfest

 
Sitter ensam på jobbet och väntar på att kidsen ska komma hem.
Hårt liv.
Not.
Seglar fortfarande lite på lyckoruset som lördagen förde med sig.

Det var födelsedagsfest ute i Storvreta på agendan och mina förväntningar var på topp.
Pirrig och överspänd.
Upptrissad och nervös.
Men det gick bra.
Vi var ett sammansvetsat gäng som senare drog vidare till BJ men innan jag visste ordet av det så hade vi splittrats och jag tror att jag var den enda utav oss som kom in.
Hur jag lyckades med det är ännu oklart.

Härjade mest runt ensam, men det brukar nästan alltid bli så.
Rastlös och med bus i blicken kryssar jag runt bland bekanta och flamsar och tokar mig.
Skrattfest hela tiden.
Men när man gått 57 varv, hälsat på alla jag känner flera gånger och shottat hit och dit, och trängts med övrigt jobbigt folk så blir jag lätt lite uttråkad.
Så med siktet inställt på korvgubben utanför tackade jag för mig.
Har blivit värsta korvätaren när jag är ute och slirar, det är konstigt då jag knappt käkar korv annars pga tycker det är fett äckligt.

Hittade Malin och följde henne hem innan jag äntligen lyckades få tag på en taxi och rulla hemåt.
Att åka taxi hem ensam har tidigare alltid varit förknippat med sorgsna kvällar, men det kändes bra den här gången.
Dels för att jobb väntade på söndagsmorgonen, men framför allt för att jag helt enkelt borde sova hemma, själv.

Nåja.
Idag är iallafall den stora dagen jag längtat efter så länge!
Melle är hemma!
Tanken på att det bara är någon mil emellan oss just nu gör mig helt kollrig, och faktumet att jag ska få träffa henne imorgon sätter en fet guldkant på det hela.

Nu väntar matlagning, vika tvätt och läxhjälp.
Feeling like a housewife.
Hej!


31/1 - höga trippar

Stökig STORtorsdag på Stocken med Sara.

Att mitt humör ibland är lite ostadigt är ingen nyhet.
Det växlar hit och dit, som en handvändning ungefär.
Huxflux.
Jag är rätt van.
Men mitt redan svajiga humör har börjat bli alltför påverkat av min omgivning, det är inte kul.
Jag vill ha kontroll.
Är less på att en så stor del av mig själv ibland vilar i någon annans händer.
Som en berg- och dalbana, vilket är det värsta jag vet.
Isandet i magen.
Tappar andan.
Känslan att man ska dö.
Nej.

Nu kanske jag tog i lite.
Jag behöver en trygg och lugn tur, utan höga trippar som åtföljs av djupa dalar som ger känslan av att hela bröstkorgen slits ut och blir stampad på.
Bästa vore att få vara på topp hela tiden.
Lyllos den.

Sitter och funderar lite, som vanligt.
Blir såmatt av denna hets om att vara så jävla vårfräsch.
Det är ju inte ens februari.
Och jag menar, det är svårt att känna sig glammig när man kommer från ett degar-jobb där mjukisar, tischa och bh utan bågar utgör en stor del av arbetskläderna.
Slappast i stan.
Och sen när man ska till det andra jobbet som går ut på att sitta i en säng eller krypa runt på golvet och gulla med tvillingarna eller gå runt och bära på dom när dom när som helst kan leverera mjölkspya rakt ut.
Med andra ord, man får ju anpassa sin outfit efter vad man kan utsättas för.


Nu ska jag fräscha till mig lite.
Jag är så himla sunkig nu, Skabbe Skabbsson som jag brukar säga.
Gårdagen var intensiv.
Vaknade upp lite mysigt men fick skynda mig hem för att sedan dra iväg till finaste Polarn och hans lillasyster Julia som bjudit in till playdate.
Vidare därifrån direkt till bebisjobbet där det var flyttkaos utan dess like, bebisar, kartonger, vagnar och folk överallt.
Därefter fick jag panika hem för att ta emot Sara, och det fanns ingen tid för återhämtning utan det blev lite för många glas vin på för lite tid innan vi behövde susa ner till Stocken för att köa till STORtorsdag.

Mitt i köandet kom jag på att det var exakt 20 år sedan jag döptes och såg denna skitsak som en bra anledning att gå all in och fira.
Och det gjorde jag.
Så pass att jag var tvungen att kasta in handduken och tacka för mig redan vid midnatt.
Amatörmässigt.
Men det gör inget för jag hade kul och träffade på en hel drös med folk jag inte sett skymten av på superlänge.
Så jag är nöjd.

Här får ni lite bebisbilder, jag vet att ni hatar det men jag kunde nog inte bry mig mindre.
Time for långt bad med flummiga oljor, hej!

 

26/1 - porrchock

Dagdrömmar om att få vara någons allt.
Att inte behöva hålla igen, hålla emot.
Innerst inne vet jag att detta inte är rätt.
Hjärnan är elak som låter en vara naiv.
Jag tänkte aldrig mer bli kär.
Fan vad det skaver.

Om några år när jag kan se tillbaka på mitt 20-åriga jag så kommer jag bara tänka på hur dum jag var.
Slöseri med dyrbar tid.
Vad höll jag på med?
Självplågeri.
Men ändå så bra.

En annan sak (som är desto roligare) jag kommer att tänka tillbaka var den dagen jag skulle försöka mig på att ladda ner.
Den dagen var igår.
Glad i hågen fixade jag den där utorrent, sen tap-tap-tap in på piratebay för att hitta första säsongen av SATC.
Blir jag gripen för detta, låt gå.
Tog den populäraste matchningen och blev överlycklig att det gick så snabbt att tanka ner allt.
På med mjukisar och gosade ner mig i sängen med en kopp te för att äntligen ta mig tid att avnjuta denna kultserie från början.
Men till min stora skräck och förvåning så var det inte första avsnittet av Sex and the City.
Det var porr.
Det var Sex in the City.
Trauma.

Så det var utan minsta lilla tvek som jag idag hostade upp 600 riksdaler för hela SATC-boxen.
Nu kan det inte bli fel.
Dock finns det ingen dvd-läsare på macbook air, så morgondagens projekt är att införskaffa en sån som man säkert kan koppla in någonstans.

I brist på annat får ni lite blandade bilder från photo booth.
Det blir inte roligare än vad man gör sig.
Hej!


23/1 - det finns bot för allt

 
Helgen blev precis så bra som jag hade hoppats, nästan snäppet bättre.
Slapp jobba på fredagseftermiddagen, så jag och P tillfället i akt att börja långhelgen lite tidigare och inte för att vara sån, men redan vid 18 hade hon och jag och Mimmi jobbat oss igenom en hel vinbox.
Och mer blev det, men det är okej, man får häva i sig ibland.
Lördagen blev desto lugnare, skönt nog.
Med blomkransar, paraplydrinkar och en ordentlig catch up i Malins söderhavs-kök så firade vi att Lollo fyllt 21 och allt var så mysigt!

Men en intensiv helg sätter sina spår.
Fram till igår har jag mått skit, verkligen.
Svinont i ryggen, konstant illamående och bara varit allmänt nerkörd i botten.
Men det finns bot för allt.
Efter lite hemgjorda hamburgare, en ny somrig blus och massa gos så mår jag mycket bättre.
Det känns bra.

Och imorgon är det helg!
Jag har dessutom 10+ dagars ledighet framför mig, whaddup!
Och som om det inte vore nog, om cirkus 10 dagar får jag hålla om Melle igen.
Jag blir tårögd av bara tanken.
Det är så sjukt, lilla älskade Melle kommer hem, snart, jättesnart.
Åh.

Nu ska jag till bebisarna, hej!


RSS 2.0